amandas

Jag är kluven. Jag 'r riktig, riktigt kluven. Varför saknar jag alla fär hemma så fruktansvärt mycket? sen när började jag älska Borlänge? Varför saknar jag Dalarna som jag egentligen hatar. Ibland fattar jag inte vad jag håller på med.  Jag som kände mig så "redo" att gå vidare och nu sitter jag här, 25 mil bort med gråten i halsen. Vad ska jag göra?
Jag vill ge det en månad i alla fall. jag som trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka. En vecka har det gått, en freakin vecka. Herregud. Imorgon ska jag nog ringa Kerstin och prata med henne, jag vill dansa ju. Jag vill inte jobba, jag vill dansa! Vara hemma, göra koreografi, vara med kompisar. Jag vill nog inte ens vara här, fast jag vet ju inte.
Min syster sa att man vänjer sig efter en-två veckor. Det känns inte som om jag kommer vänja mig.
Kommer jag vänja mig?
Jag hatar att jag aldrig är nöjd. Jag är inte ens redo för det här livet, mitt "vuxna" liv. Jag vill gå i skolan och hata läxor, jag vill inte ha ångest över mitt jobb. Fanfanfanfanfanfanfan, när slutar det?
Jag hatar ångest! Jag vill bara hem till mamma...
På senare år har jag inte kommitså bra överens md min mamma, men jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar min mamma nu. Jag saknar mamma, pappa, Malin, Sanna, Alex och Dennis. Det är väl i Borlänge det händer..