Olika inlägg
Jag har fortfarande hemlängtan men det är bättre nu. Det känns fortfarande som jag kommer förlora vissa av mina närmsta vänner i dalarna och det känns jobbigt. Fast jag vet inte, det känns inte som jag har någon koll alls. Vet inte hur jag kommer jobba, hur min lön kommer se ut, vilket jobb jag har om en månad. Fast det kanske är såhär jag vill leva? oplanerat. Jag tror jag säkert trivs som en svensson, jag menar jag är ju ändå inge speciellt på något sätt. Då kan jag lika gärna leva svensson.
Uuh jag vet inte, jag är bara lite förvirrad över vad som kommer hända härnäst.
På senaste tiden har jag ängnat mycket tid åt att ha kris över att jag inte har åstakommit i livet, jag tror inte jag kommer göra det heller. Jag står där varje dag och ser så många människor, och ingen är "något". Alla ser ut som förlorare och jag vill inte vara en förlorare, fast när är man vinnare? Dom kan ju vara vinnare för någon, men inte för alla. Är det kanske bekräftelse jag vill ha?
På mitt jobb som baguetteförsäöjare har jag stött på en hel del speciella folk, fått observera olika nationers beteende.
För det försyta ser ungefär 99% av stockholm ut som robotar, fast det gör de flesta människor. Jag vill inte vara robot. Italinare och spanjorer köper latte som dom har socker i, svenskar har aldrig socker i sin latte. De flesta som köper mackan med chevreeost och honung tar brämhultsjuice. De andra tar oftast Ramlösa och av de som tar Ramlösa är det dom som kollar på utbudet som tar skogshallon, turister tar orginal och hippies tar stilla. Vi är för lika? fast alla är ju uppfostrade lika. Folk läser inte på lapparna där det står pris och innehåll samt. tror att man alltid har mjölk i kaffet.
Om det inte är någon kö alls kommer ingen förens en person har kommit dit. Det är det mest störda, vill vi i vårt undermedvetna ha lite kö? så vi inte känner oss ensamma?
Annars saknar jag musiken, jag har ingen koll alls på de senaste dancehallsläppen och får ta igen det då jag kanske tar över Evelinas gamla lägenhet.
9 to 5 måndag till fredag, lagomt ensam ..here I come.
Ett riktigt kap.
Just nu är jag hos min roomie och nyfunna vän Anna, vi steker morötter och kokar snabbmakaroner. Förstklassig fattigmat. Men det var i alla fall inte det jag skulle komma fram till.
Idag hade jag tänkt berätta varför min också nyfunne vän Musa är ett kap!
Min vän Musa är 23 år och bor i Husby. Till skillnad från mig så skrattar han verkligen varje gång något är roligt, jag brukar le och säga något i stil med "ah shit va kul" men han skrattar verkligen + att han kan världens härligaste skratt, efter Rickard såklart´, skrattet är oftast följt av ett "Herregoud"
Han älskar att städa, plocka och diska. Musa viker sina kläder jämt och har aldrig på sig någonting utan att stryka det först. En annan passion för Musa är shoppa kläder och har oftast vita kläder som alltid är stört rena Han har en väldigt trevlig familj och han har varken rökt eller druckit.
Hans familj från Gambia är välkända skräddare, vilket betyder att Musa rent utav sagt är en jävel på att sy! (Fatta att kunna ge en design till sin pojkvän och han syr det perfekt, Helt otroligt) Senare i livet vill Musa utbilda sig till läkare.
Han gillar reggae, dancehall och hiphop, Han är inte "into" rock och vet faktiskt inte ens vem Elvis är (kanske ett minus beroende på vem man frågar).
Han är smal, ganska vältränad och duktig på att laga mat. Det vill säga inte makaroner utan cool Afrikansk mat och han äter som en riktigt karl, man kan ibland undra vart det tar vägen. När han var på besök hos oss så la han en tidning¨på soffan för att inte lorta ner sina ultravita byxor. Han gillar en tjej med riktig aptit och ärlighet är väldigt viktigt. I ett ett förhållande tycker Musa ändå att familj och vänner är viktigast, fast detta betyder inte att han inte skämmer bort dig*
Sagt av Musa "Man måste behandla kvinnor rätt och visa respekt, alla är viktiga eftersom alla kvinnor är någons mamma, syster eller dotter och det är kvinnorna som ger liv"
*se ovanstående punkter
Mamma
Jag vill ge det en månad i alla fall. jag som trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka. En vecka har det gått, en freakin vecka. Herregud. Imorgon ska jag nog ringa Kerstin och prata med henne, jag vill dansa ju. Jag vill inte jobba, jag vill dansa! Vara hemma, göra koreografi, vara med kompisar. Jag vill nog inte ens vara här, fast jag vet ju inte.
Min syster sa att man vänjer sig efter en-två veckor. Det känns inte som om jag kommer vänja mig.
Kommer jag vänja mig?
Jag hatar att jag aldrig är nöjd. Jag är inte ens redo för det här livet, mitt "vuxna" liv. Jag vill gå i skolan och hata läxor, jag vill inte ha ångest över mitt jobb. Fanfanfanfanfanfanfan, när slutar det?
Jag hatar ångest! Jag vill bara hem till mamma...
På senare år har jag inte kommitså bra överens md min mamma, men jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar min mamma nu. Jag saknar mamma, pappa, Malin, Sanna, Alex och Dennis. Det är väl i Borlänge det händer..
