amandas

Egentligen vill jag inte skriva det här inlägget men jag måste. För jag hatar att hoppas på något, man blir oftast besviken. Och är det något jag hatar mer än att hoppas är det att bli besviken.
Men jag måste få ur mig hur mycket jag vill ha jobbet i Stockholm. Det skulle verkligen betyda världen för mig. Jag har varit på ett flertal arbetsintervjuer förut men ingen som har betytt en så stor livsförändring som denna gör. Skulle jag få det här jobbet skulle jag flytta till Stockholm och klara mig själv. Jag skulle behöva skaffa en egen lägenhet, betala hyra, räkningar, mat och allt annat, städa, diska och tvätta själv. Vara i en ny stad och bevisa att jag klarar av det.
Jag tror att dom kräver erfarenhet, och det har inte jag. Jag har inte jobbat på café i tre år. Jag har bara haft korta tillfälliga jobb så jag måste övertyga dom med min personlighet. Idag när jag stod och borstade tänderna så tänkte jag att det skulle vara skönt att vara troende ibland, då har man något att skylla på liksom. "Gud ville inte att jag skulle ha jobbet" men det kan inte jag säga som absolut inte är troende, jag måste lita på mig själv som människa. Det är jobbigt, usch vad jag finner det jobbigt.
Allt kändes dock bättre då jag hade pratat med Lovisa, hon piggade upp mig. Sa att jag skulle vara mig själv och att får jag inte jobbet beror det inte på mig utan att dom har anställt någon annan innan. Ibland behöver man verkligen höra såna lätta saker. Att bara prata med någon som tror på dig betyder så mycket. Jag kommer tvivla på mig själv tills jag sitter på arbetsintervjun, för jag vet innerst inne att jag är rätt bra på att sälja mig själv. 
Försöker tänka positivt. Jag fick komma på den här arbetsintervjun p.g.a kontakter och om jag inte får jobbet är jag bara tillbaka på samma villkor som de flesta som ska flytta till en ny stad. Jag önskade att han hade sagt "Kom imorgon" istället för att jag skulle vänta en hel vecka. Jag blir alltid så nervös. Jag hoppas verkligen på det här.
En livsförändring är något jag behöver nu.