Se mig.
Jag är rädd över att flytta till Stockholm, även om jag kanske inte får jobbet så vet jag att jag kommer hamna där inom en snar framtid. Jag är rädd för att bli bortglömd, ensam och bortkommen.
Att jag om ett halvår sitter där ensam någonstans i Stockholm och tänker på alla mina vänner som jag hade. Det känns som jag har kommit till en punkt i livet då jag varken kan stanna kvar här, dels för att de flesta av mina vänner kommer flytta och för att jag inte mår bra i Dalarna. Eller jag mår bra, men ändå inte. Jag behöver en större yta att röra mig på. Det känns som att de vännerna jag har haft som några av mina närmaste har svikit mig på något sätt. Eller jag vet inte, jag försöker höra av mig men jag får ingen direkt respons. Det känns som att jag dög för tillfället bara. För det är så det känns ibland, människor överhuvudtaget brukar tröttna på mig. 400 år blir till 4 minuter. Jag tänker inte förklara, för jag förstår. Ett sms kan betyda lite mer än vad man tror ibland. Det har aldrig hänt mig att någon jag inte förväntar mig ska skriva "Hej det var länge sen, jag saknar dig."
Ta mig inte fel på något sätt nu, jag uppskattar till 100% de människorna som finns runt mig och det är inte så att jag är missnöjd över att inte hela världen är vän med mig. Jag tänker vara ful nog att säga att det här riktar sig bara till vissa personer.
Jag hatar att känna mig bortglömd och sviken, varför finns det folk jag måste höra av mig till hela tiden. Varför kan inte jag få ett spontant sms då och då. Är jag verkligen så dryg? Det enda jag önskar är att någon ska berätta för mig hur man beter sig mot folk, så att de ska gilla en alltså. Jag är så pass beroende av vänner så att jag är beredd att ändra min personligthet bara för att få lite uppskattning av folk man har varit där för så pass länge. Patetiskt ellerhur?
Antingen är jag inte värd tiden för ett sms eller så är jag bara bortglömd. Varför är jag bortglömd? Varför, varför kan någon snälla berätta varför? Det är sådana dagar det känns som att regnet faller av en anledning.
Jag finns här, se mig!
Jag ska vara löjlig och ge en eloge till Ida som skrev till mig under det här inlägget. Det betydde väldigt mycket.
Att jag om ett halvår sitter där ensam någonstans i Stockholm och tänker på alla mina vänner som jag hade. Det känns som jag har kommit till en punkt i livet då jag varken kan stanna kvar här, dels för att de flesta av mina vänner kommer flytta och för att jag inte mår bra i Dalarna. Eller jag mår bra, men ändå inte. Jag behöver en större yta att röra mig på. Det känns som att de vännerna jag har haft som några av mina närmaste har svikit mig på något sätt. Eller jag vet inte, jag försöker höra av mig men jag får ingen direkt respons. Det känns som att jag dög för tillfället bara. För det är så det känns ibland, människor överhuvudtaget brukar tröttna på mig. 400 år blir till 4 minuter. Jag tänker inte förklara, för jag förstår. Ett sms kan betyda lite mer än vad man tror ibland. Det har aldrig hänt mig att någon jag inte förväntar mig ska skriva "Hej det var länge sen, jag saknar dig."
Ta mig inte fel på något sätt nu, jag uppskattar till 100% de människorna som finns runt mig och det är inte så att jag är missnöjd över att inte hela världen är vän med mig. Jag tänker vara ful nog att säga att det här riktar sig bara till vissa personer.
Jag hatar att känna mig bortglömd och sviken, varför finns det folk jag måste höra av mig till hela tiden. Varför kan inte jag få ett spontant sms då och då. Är jag verkligen så dryg? Det enda jag önskar är att någon ska berätta för mig hur man beter sig mot folk, så att de ska gilla en alltså. Jag är så pass beroende av vänner så att jag är beredd att ändra min personligthet bara för att få lite uppskattning av folk man har varit där för så pass länge. Patetiskt ellerhur?
Antingen är jag inte värd tiden för ett sms eller så är jag bara bortglömd. Varför är jag bortglömd? Varför, varför kan någon snälla berätta varför? Det är sådana dagar det känns som att regnet faller av en anledning.
Jag finns här, se mig!
Jag ska vara löjlig och ge en eloge till Ida som skrev till mig under det här inlägget. Det betydde väldigt mycket.
Kommentarer
Postat av: Marcus, N
du har så j*vla rätt. känner precis likadant själv. men jag bor inte i dalarna dock. de är alltid en själv som får slänga iväg sms lr börja skriva på msn, o fråga om personen ifråga de handlar om vill prata i telefon osv. händer aldrig att man får spontana sms bara sådär där dom frågar hur man mår eller nånting.
tkr sånt där e lite själviskt, o de e o svika någon rejält, ja menar förstår dom som aldrig hör av sig att man känner sig ganska brutalt sviken när dom aldrig hör av sig när dom säger sig var en så bra vänn osv. hoppas allt är bra med dig iallafa. Mvh Marcus :)
Trackback
