amandas

Det var längesen jag skrev ett filosofiskt (bittert) inlägg, jag antar att det är sthlmbruttorna med pälsar som har ändrat min personlighet till en lättsam brud som inte har större problem än att bikinin bara finns i storlek 34. Idag känner jag mig lite bitter och ensam. Jag läste ett gammal inlägg som jag hade fått en kommentar på. Jag sitter faktiskt här i Stockholm lite mer än ett halvår senare och undrar vad som har hänt med folk? Jag har också slutat höra av mig till vissa. Ägnar en tanke åt dom då och då samtidigt som jag undrar "tänker ni på mig?" Det finns människor som har betytt så otroligt mycket för mig som jag har tappat kontakten med mer eller mindre. Mest mer. Jag har slutat att skriva bara för att jag är trött på att själv ta intiativet hela tiden. Jag kan räkna vänner i dalarna som har hört av sig till mig under de senaste månadena på en hand. Är det bara för att jag började höra av mig som ni förväntar er att jag ska fortsätta eller? Jag har schysst här också, men jag gillar inte känslan att vara bortglömd och jag tror att det är få människor i den här världen som gillar den.
Jag kanske ska bli lite snyggare och lite känd så folk gillar mig.



Förövrigt saknar jag första månaden jag flyttade till Stockholm. Då jag och Anna hängde på något jävla berg i Stockholm, det som ligger typ vid Mariatorget (där man ser hela huvudstan), jobbade som galningar, var ute på Söderkällarn alldelens för många gånger (Där bartendern också fick någon slags crush på mig*, snodde gratis baguetter och yoghurtar från jobbet, hängde och tanto och livet var nice. Sen hände det något.. Just ja, jag flyttade ut och det blev höst. Resten är historia, men tiden från Årsta berg ligger nära mitt hjärta.
Och för att illustrera hur awesome den tidern var tänkte jag lägga upp en film som är från vardagsrummet i Årsta, en dans jag och Anna koreograferade tillsammans. Anna sa, jag gjorde. Det kan vara något det sämsta som har skapats fast smacken i slutet är helt okey.



*Fick just världens ångest där jag insåg att jag aldrig skulle sagt upp mig utan chillat, jobbar och blivit stammis på Söderkällaren. HAN KUNDE JU FÖR GUDS SKULL MITT NAMN!