amandas

Den estetiska människan, hur är vi egentligen?
Jag menar såhär, jag dansar och är därför estetisk lagd. Helt klart estetiskt lagd. Allt som har med teorier, räkna och skriva har jag svårare för.
Är esteter egentligen handikappade? En "normal" människa är ju balanserad i allt.
Medans jag i riktiga livet är en ganska osammanhängade och ofokuserad människa, förutom när jag får skapa.
När jag dansar då blir jag helt plötsligt fokuserad, lugn och harmonisk. I alla fall när jag är helt ensam. Skapar jag med folk är jag ändå ganska mycket uppe i varv. Det känns som att när jag dansar bearbetar jag allt som har hänt samtidigt som jag inte bearbetar det alls. Jag tänker inte på hur jag ska bearbeta problemen utan när jag kommer från en danssal så är dom helt lösta. All min energi jag har gått runt och laddat på får utlopp till någonting och det är så underbart. Den känslan dansen ger mig finns det nog ingen som kan förstå. Även om det finns andra som känner samma passion för något som jag gör just nu kan dom ändå inte förstå. Allt i min vardag kretsar runt dans, hör jag en klocka tickar börjar jag genast tänka vad jag kan göra mellan slagen och vilken takt klockan går i, när jag hör folk som pratar kan jag skapa dans från det, när jag ser hur folk rör sig börja tankebanorna gå.
Det är som att jag konstant är 5 meter upp i luften med alla mina tankar och vill förklara allt fast jag knappt kan formulera ord. (när jag ska förklara blir det ett gäng osammanhängade ord och massa rörelse) fast när jag dansar åker jag 15 meter upp men samtidigt har jag båda fötterna på moder jord och är mer fokuserad än någonsin.
Jag tror att esteter helt klart är ganska handikappade, obalanserade människor. Det blir bara balanserat en gång och det är när vi gör något som skapar. Man får liksom inte utlopp för all energi i vardagen.

Passion. Är det en gåva eller förbannelse kan man fråga saker?
Så många saker jag har lämnat för dansen. Inte kan jag säga att jag har ångrat något.